sŭper -grĕdĭor (sŭpergrădĭor, Plin. 27, 12, 68, 110), gressus, 3, v. dep. a. and n. [gradior], to step, walk, or go over (post-Aug.). I.Lit.: limen, Col. 7, 9, 13; Plin. 32, 10, 46, 133: capram alteram decubuisse atque ita alteram proculcatae supergressam, Plin. 8, 50, 76, 201.—II.Trop., to pass over, get over, surmount; to surpass, exceed, excel: aetatis suae feminas pulchritudine, Tac. A. 13, 45: omnem laudem supergressa, Quint. 6, prooem. 8: claritatem parentum animi magnitudine, Just. 42, 2, 3: alicujus res gestas, id. 44, 5: crudele praeceptum, supergressum omnia diritatis exempla, Amm. 28, 1, 25. — B.To live through, survive a period of time: sexagin ta annos, Sen. Suas. 6, 6.—C.To be superior to, elevated above: necessitates, Sen. Ep. 32, 5.?*! a.Act. collat. form sŭpergrĕ-dĭo, dĕre, to go over, pass: duodecimum aetatis annum supergresserat, App. M. 10, p. 238, 34 (dub.).— b. sŭpergressus, a, um, in pass. signif., Pall. Nov. 4, 2.