praevălĭdus, a, um, adj. [praevaleo], very strong (not in Cic. or Cæs.). I.Lit.A. Of persons: juvenis, Liv. 7, 5: legiones, Vell. 2, 69, 2: cohortes, Tac. H. 2, 28.—B. Of things: manus, Ov. H. 9, 80: ramus, Suet. Vesp. 5.—II.Trop., very strong, very powerful, prevailing, prevalent.A. Of persons, Tac. A. 3, 35.—B. Of things: urbes, Liv. 27, 39: neu (terra) se praevalidam primis ostendat aristis,
too strong
,
bearing too abundantly
, Verg. G. 2, 252: nomina equitum,
great
,
imposing
, Tac. A. 12, 60 fin.: praevalida et adulta vitia,