Fúlmino, fúlminas, pen. cor. fulminâre. Plinius. To lighten: to strike with lightning.Fuiminat per totum orbem.Ouid.Oculis fulminare. Propert. Fregimus quicquid fuit fulminandum. Sen.
Lewis and Short: Latin dictionary
fulmĭno, āre, v. n. and a. [id.]. I.Neutr., to lighten, to hurl lightnings; hence, impers.: fulminat, it lightens (poet. and in post-Aug. prose, for the class. fulgeo): at Boreae de parte trucis cum fulminat, Verg. G. 1, 370: minore vi ad fulgurandum opus est quam ad fulminandum, Sen. Q. N. 2, 23: nec fulminantis magna manus Jovis, Hor. C. 3, 3, 6: fulminantem perjurant Jovem, Plin. 2, 7, 5, 21.—With a homogeneous object: ignes, Auct. Aetn. 342.—B.Trop.: Caesar dum magnus ad altum Fulminat Euphraten bello,
thunders in war
, Verg. G. 4, 561; cf.: fulminat Aeneas armis,
threatens lightning
,
thunders in arms
, id. A. 12, 654: fulminat illa oculis,
hurls lightnings
,
darts fire
, Prop. 4 (5), 8, 55; Ov. Am. 1, 8, 16.—II.Act., to strike or blast with lightning: caelestis flamma Ingentes quercus, annosas fulminat ornos, Claud. Ep. 1, 40: a deo fulminari, Lact. 1, 10: vulnera fulminatorum, Plin. 2, 54, 55, 145.—B.Trop.: fulminatus hac pronuntiatione in lectulum decidi,